Julkatten

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast katten är vaken. Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta. För slickad tass över öron och nos, skakar huvud och öron --- »nej svaret på gåtan har flytt sin kos, nej, det svaret kan inte någon» --- slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla. Tassar till visthus och redskapshus, känner på alla låsen --- korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har ock en dröm: krubban han lutar över fylls av doftande klöver; --- Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, drömmer och morrar i sömnen smått Hundrackan Katten känner, de är då knappast vänner. Katten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de hemska små, som ständigt i svansar rycka det är hans stora olycka. Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick --- men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter! Kisse smyger till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka. Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i kattens sinne. Genom en springa synns månen gå opp strålarna lyser på kattens kropp, strimman i pälsen blänker, katten grubblar och tänker. Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Katten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast katten är vaken. Av: Viktor Rydberg (funnet i ett hemligt, bortglömt arkiv)

Medeltida kattpoem för kattungar

Med ett harnesk runt kroppen
och ett svärd i sin tass
den modige riddaren
slåss på vinglig terass

Oddsen han har är så små
viftandes med ett svärd
den giftspottande trasten
hotar hans matte gerd

Han fäktar för sitt kattliv
fräser åt nemesis
men Gerd, drick inte hemskt té
där finns båd' bajs och kiss!



Av: Lektor Spector

(Katt)mord i sinnet

Vispad grädde lockar på katten
Se så snabbt hon går
Det är fart på henne nu ser du
Smakar om hon får

Jamande faller hon ner på golv
Efter grädden ätits upp
Ett hemligt familjerecept
På grädde, gift och krupp


Av: Spanking red monkey